Lähteiltä. Kirjoituksia hymnologiasta ja liturgiikasta. Skrifter om hymnologi och liturgik. 1. vsk, nro 20.
Pia Bengts
I september samlades drygt 600 kyrkomusiker från hela Norden i Köpenhamn till ett fyra dagars kyrkomusiksymposium. Dessa symposier ordnas i regel vart fjärde år i något av de nordiska länderna enligt ett överenskommet ambulerande system. Det första symposiet hölls redan år 1933. För fyra år sedan var Finland i turen, men då slog pandemin till och vi blev tvungna att med kort varsel göra om det till ett strömmat evenemang. Det är alltså åtta år sedan kyrkomusikerna senast hade möjlighet att träffas och umgås på det här viset.
Före symposiets öppningskonsert i Köpenhamns musikkonservatoriums konsertsal på torsdag kväll fanns det möjlighet att delta i någon exkursion. Jag valde att besöka Fredriksborgs slott och Frederiksbergs slottskyrka. Vi fick bekanta oss med de olika orglarna där och i Fredriksborgs slottskyrka finns en unik pärla till instrument, Compenius orgeln från 1610. Vilket otroligt fint hantverk, och vilken utsökt klang! Alla pipor är gjorda i trä. Orgeln är bevarad i sitt ursprungliga skick och har restaurerats i olika omgångar. Vi hade också tid att gå runt i slottet och beundra arkitekturen och konstverken.
Den festliga inledningskonserten på kvällen inleddes med ett uruppförande av Morten Ladehoff, Wheels within wheels för orgel och slagverk med kompositören själv vid orgeln. Efter det fick vi höra inledningsmusik till Universitetets jubileumsfest, Festklänge från 1879 av I.P.E. Hartmann. Sedan var det dags för Merete Kuhlmanns Te Deum för kör, orgel och trumpet som hon ursprungligen skrev för symposiet i Helsingfors 2020 för diskantkör, men eftersom den inte kunde uppföras då så uppfördes den nu i Köpenhamn i en version för blandad kör. Det kändes fint att få höra den nu, noterna till den ursprungliga versionen hade jag ju fått fyra år tidigare. Sedan följde ännu ett uruppförande av Matias Vestergård, Lovsynger Herren – kantat för soli, kör, ensemble och orgel, och konserten avslutades med en dansk klassiker, Niels W. Gades Morgensang af Elverskud, där alla deltagarna fick stämma in och sjunga med.
Programmet fortsatte de övriga dagarna med seminarier, konserter, notutställning och gudstjänster i de olika kyrkorna i Köpenhamn. Det var vackert väder så det var skönt att promenera mellan de olika programpunkterna. På vägen stötte man på kolleger, pratade lite, tog kanske en kaffe tillsammans och fortsatte vidare. Varje land sänder en kör och en organist som representerar sitt land och håller en egen konsert. Konserterna höll verkligt hög klass och det var en fröjd att ta del av så mycket högklassig musik under så kort tid. Finlands bidrag var ungdomskören Cantio Laudis från Karjasilta församling i Uleåborg, och som organist var Irina Vavilova. Ungdomskörens engagemang och kunnande imponerade på de nordiska deltagarna. De övriga ländernas körer var Christiania mannskor från Norge, Kór Langholtskirkju från Island och från Sverige Petri Sångare som verkar i Malmö, så de senare behövde bara ta tåget över bron till Köpenhamn. På lördag kväll sjöng den danska vokalensemblen Ars Nova i den runda Marmorkirken. Kyrkan var i mörker och en genomskinlig duk hade spänts upp från vägg till vägg i kyrkan framför altaret där olika figurer projicerades under konsertens gång. Kören sjöng från olika ställen i kyrkan, det blev en spännande och suggestiv helhetsupplevelse.
Det fanns också en mängd seminarier med olika tema att ta del av, pedagogik, orgelspel, körledning, gudstjänsten, musik och teologi, forskning mm. Jag lyssnade på ett seminarium som handlade om dynamiken och rytmen i gudstjänsten med rubriken: "Har gudstjänsten en puls? Vad skapar ett bra 'flow' i gudstjänsten?" Ämnet belystes av bl.a. Merete Thomassen från det teologiska fakultet i Oslo och Anders Blomquist, lärare i liturgik vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Lund. De presenterade tankar om dynamiken, samspel, pulsen och andningen i gudstjänsten, hur inget moment är fristående utan allt hänger ihop, följs åt, reagerar och kommunicerar. Man kanske kunde sammanfatta det med att – ju bättre samspelta de olika medverkande och momenten är desto helare blir gudstjänstupplevelsen och deltagandet.
Det andra seminariet jag var på handlade om den psykiska arbetsmiljön i kyrkan som presenterades av den danska kyrkans arbetsmarknadsforskning. Föredragshållaren lyfte upp den kyrkliga paradoxen – ”jag har världen bästa jobb, om inte...”. Sammanfattningsvis är de kyrkligt anställa nöjda med sitt jobb, och vikten av ett gott ledarskap och en god relation till förmannen betonades. Det skulle ha varit intressant att höra motsvarande studier från de övriga nordiska länderna, men man kan väl utgå ifrån att det i stort sett ser ganska likadant ut i våra länder.
Själv medverkade jag ännu i en paneldiskussion om kyrkomusikens framtid. Vi var en representant från varje land som presenterade kyrkomusik- och kyrkomusikersituationen i respektive hemland. Alla de nordiska länderna har liknande utmaningar, det utexamineras för få nya kyrkomusiker i förhållande till det antal som snart går i pension. Önskemålen och kraven på kyrkomusikernas kunnande ökar, samtidigt som den digitaliserade musiken letar sig in i de kyrkliga förrättningarna. Hur står sig den akustiska, levande musiken i en allt mer digitaliserad omgivning? Har dagens människor tappat kontakten med den akustiska musiken? Vi vet att det egna sjungandet får allt mindre plats i samhället, man har inte mera en naturlig kontakt med den egna sångrösten. Här har kyrkan och kyrkomusiken en stor utmaning och möjlighet – att skapa platser för den gemensamma sången. V har ju vårt finländska evenemang ”De vackraste julsångerna” som är ett bra exempel på vad som fungerar, allsång i kyrkan med låg tröskel.
Symposiet avslutades med festhögmässa i Köpenhamns domkyrka på söndagen. Kön till kyrkan ringlade sig lång när alla deltagarna väntade på att få komma in. När mässan började och psalmsången klingade starkt under valven tänkte jag att just det, det är ju så här det känns när många hundra kyrkomusiker gemensamt stämmer upp i psalmsång, det inte bara hörs utan det känns i hela kroppen. Det är en känsla som man skulle förrunna alla kyrkobesökare någon gång i livet. Det är en unik upplevelse som man aldrig glömmer.
Pia Bengts är kantor och stiftssekreterare i gudstjänstliv och musik vid Borgå domkapitel.
Compenius orgeln från 1610 i Fredriksborgs slottskyrka. Bild: Pia Bengts.